Vissa dagar kan jag önska att jag hellre jobbade än studerade och det är fram för allt för att jag har barn. Om jag hade en vanligt knegarjobb skulle jag inte behöva känna stress ifall barnen blev sjuka och man behöver vabba. När man studerar
kan man inte vabba. Vissa kanske kan men inte jag. Och inte min sambo heller som också studerar. Man får hålla sig hemma med barnen och är så illa tvungen att försöka plugga samtidigt som barnen är hemma. Det är svårt att få något gjort. Och
man blir lätt stressad och på dåligt humör. Och det i sig leder till dåligt samvete och man klandrar sig själv för att vara världens sämsta förälder. I slutändan vet jag att det kommer löna sig. Min utbildning kommer ge mig en bättre ekonomi och jag kommer
få ett arbete inom det som intresserar mig. Men vissa dagar och vissa stunder kan jag ändå få en stark känsla av tvivel och om det inte bara vore enklare och smidigare för mig och barnen om jag bara jobbade istället.
Förutom att jag ibland tvivlar på varför jag fick för mig att plugga vidare så kan jag också många stunder fundera kring hur vi har klarat oss igenom allt. Både jag och min sambo studerar och för inte så länge sen var yngsta sonen hemma till och från
i en månad. Tre pencillinkurer och ett antal besök på vårdcentralen senare blev han frisk och öroninflammationen borta. Och utöver det har vi ett antal vabbdagar med feber och förkylning bara denna höst och vinter.
Det har hänt att jag ibland får frågan om hur vi orkar och hur vi får det att gå ihop och många gånger vet jag inte vad jag ska svara. Det finns inget bra svar utan jag vet bara att vi på något sätt får det att funka, kanske inte alla dagar men överlag
så får vi ihop det.
0 kommentar(er)
